Torsdag
Och nu ska jag iväg med Marit och hennes vänner och se estetmusikarnas slutproduktion. :)
Det märks att det inte är så mycket plugg kvar. Man kan faktiskt hitta på saker. På en vardag!
En klump i hjärtat
Jag hatar när man inte vet vad man ska säga. När man vill visa att man bryr sig, men man vet inte hur man ska visa det på rätt sätt. Man vill säga de rätta orden, men inte ens vet om det finns några rätta ord. Och man vet inte om det bästa kanske är att vara tyst.
Jag jag hatar "gjorde jag rätt"-känslorna som jagar mig. Till och med så här långt efter! Jag tycker bara att allt blev så pinsamt och så skäms jag, och så vet jag ingenting, och så ångrar jag mig fast ändå inte. Men tänker jag efter så vet jag att jag gjorde det bästa. Jag gjorde det jag trodde på och det som kändes bra. Vad mer kan man göra?
Och jag hatar att jag nyss skickade ett uppsägningsmejl till Sveden och ridningen. Men jag blir ju kanske inte kvar här... Tji för klump i halsen och klump i magen, det här gav mig verkligen en klump i hjärtat. En klump i hjärtat. Usch.
Annars är det bra! :)
En midsommarnattsvisa
Men dikten är fin. Sorgsamt vacker.
En midsommarvisa
Jag älskar sommarens vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.
Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.
Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.
Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.
Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.
Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.
Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel
och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.
Dan Andersson
Rosor är röda, violer är blå
Mest läser jag Emil Jensens rapporter för jag tycker om dem. Jag tror jag har en period då jag gillar Emil lite extra. En Emil Jensen- peroid. Egentligen förstår jag inte hur man kan ha sådana perioder. När det gäller Emil borde det ju vara konstant. För så bra är det, om inte bättre :)
Jag ska egentligen skriva på min diktanalys. Jag tycker om dikter. Jag tycker om att fundera över dikter. Men om jag tycker om att jag ska skriva en två sidor lång analys på en dikt till imorgon kan vi ju diskutera...
Jag insåg för en stund att min blogg endast skulle kunna handla om studenten, och alla mina hundratals funderingar och rädslor kring den. Men jag tog mitt förnuft till fånga, alla de gånger då jag började skriva, men sedan suddade ut. Jag insåg idag att de personer jag verkligen kommer att sakna från klassen är de jag kommer att ha kontakt med, och då behöver jag ju inte sakna dem överdrivet mycket. Jag insåg också att vi ska resa i sommar, gå på festival och jobba på sommarskolan tillsammans. Och jag inser att jag kommer må så mycket bättre av att le under denna tid, än känna rädsla och oro. :) (att jag egentligen vetat det här hela tiden, men täckt över det av obehag tycker jag vi kan blunda för. Lika så kan vi blunda för att jag säkert imorgon kommer att vara tillbaks på ruta ett i den här frågan. Den insikt jag har nu är bra, och nu är det nu. Då tar vi en annan dag)
Nu lyckades jag i alla fall få halva inlägget att handla om studenten, men det är så när en allt för stor del av min hjärna fokuserar på just den...
Nej, nu måste jag fortsätta skriva på min analys. Det är verkligen inte långt kvar nu, och den 2 juni, då betygen ska vara satta, då ska jag lägga mig på gräsmattan, ligga där hela dagen, och vara otroligt stolt över att jag klarat tre år på natur. För det är faktiskt inte så illa :)
Det är för kort tid kvar i tryggheten
♪ I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde om våran student, och jag vill inte att det ska ta slut.
Jag drömde att jag grät och grät och kramades om igen.
Jag drömde om klänningen och sista ti'n med mitt gäng. ♪
Fy vad sorgligt det är. Jag kan nästan inte ens tänka på att det ska bli kul (vilket det ska) bara för att det som känns som att det läskiga och sorgliga äter upp det roliga. Huvaligen.
Jag frågar mig, och har frågat mig en lång tid, ungefär 700 gånger per dag om jag är redo för framtiden, flytta hemifrån och allt.
Och jag vet fortfarande inte svaret.
Är det ett bra tecken?
(ryck upp dig människa!)
Stockholm!
Sol, vind och vatten
Plugget står mig upp i halsen. Men det är bara att kämpa vidare för det är sista spurten nu. Sista spurten.
Jag lyssnade på Emil Jensens mellansnack idag, och oj vad han är bra. Det berör sådär rakt in. Det är fint, verkligt, roligt, hemskt, vackert. Allt. Allt. Han kommer till peace and love, och det får mig att längta så himla mycket!
I helgen ska jag rymma till Stockholm med Marit och Karin och det ska bli så roligt! :) Så skönt att komma bort från detta eviga pluggande som aldrig tycks sluta smyga efter mig. Och så underbart att åka till storstan med M & K ♥
Nu ska jag återgå till verkligheten igen alltså. Naturresurser, hållbar utveckling, skriv, skriv, skriv!!
