Valet och kvalet.
Det som känns rätt är rätt? Men om man inte vet vad som känns rätt då? Man frågar om råd, men vet att hur många man än frågar, och hur bra de än svarar, är det ändå en själv som måste bestämma. Valet och kvalet.
Och någonstans mitt i det hära ska man tro på sig själv. Att man är något att ha. Intressant överhuvudtaget.
Det är så svårt. Och med dessa tankar snurrande blir man ju näst intill paranoid. Inte sig själv för en stund. Eller två. Jobbigt.
Och kanske mest av allt. Om att göra en höna av en fjäder. Om att förstora upp en litenliten grej.
Men mina problem är mina problem, mina funderingar är mina funderingar. Och jag antar att jag måste stå ut med det.
Men. Nu kör jag bara.
Må det bära. Eller brista.
Snälla rara Elin, SKÄRP DIG!
Snart glömmer jag väl mig själv någonstans i en buske. Jäkla Pappskalle!
Engagera mera
Ganska ofta gör jag så, planerar jag små projekt in i minsta detalj, men lika ofta håller jag dem för mig själv. Vem är jag i denna värld, jag har inga direkta kontakter eller liknande. Projekten blir så stora i huvudet och så till slut rinner allt ut i sanden. Dåligt, tycker jag.
Jag tror så många gånger att man glömmer att man faktiskt kan anordna saker, bara man vill och bestämmer sig för det. Jag har ju varit med och anordnat en föreläsning här i Uppsala om rättvis handel och det blev lyckat! Det var inte ens svårt och det enda som behövs är lite engagemang och intresse. Världen är ju faktiskt till för oss alla som bor här!
Så denna gång hörde jag med Marit och hon var peppad så i sommar hoppas jag på ett hejdundrande litet miljöprojekt att jobba för. Ska bli riktigt roligt! :)
Och imorgon ska jag stå vid ett bord med rättvis handel gruppen på Pollax. Jag är ju inte så om mig och kring mig och tycker ibland att det är jobbigt att bli konfronterad med svåra frågor jag inte kan svaret på. Därför är det alltid lite läskigt att stå vid ett reklambord. Men jag lär mig hela tiden mera och jag har riktigt duktiga medarbetare, så det är roligt också.
Att engagera sig är kul. Det kan vara utmanande, svårt och jobbigt. Men man får så mycket tillbaka, det känns så bra när man åstakommit något och man växer som person. Sånt är alltid bra.
Oj!
Överst på min ansökan till hösten står nu Biologi- och miljövetarprogrammet. Jag lyckades få en bra deal med min syo och om jag i sommar när jag sitter där med antagningsbeskedet i handen skulle ångra mig och absolut vilja in i miljö- och vattentekniktvåan, lovade hon att det skulle gå och fixa. Så det hela blev en win win situation och jag är faktiskt dum om jag inte söker det andra programmet överst och ser hur det känns att söka det iallafall. Jag kan ju alltid hoppa tillbaka liksom. Och jag kan ju alltid testa ett år på biologi/miljövetarprogrammet för att se om det är något för mig. Är det inte det kan jag börja miljö- och vattentekniktvåan 2011. Det vore inte jordens undergång. Tror jag.
Men just nu är känslan i magen faktiskt ganska fin, och visst är det den man ska gå efter?
Varför?
Samtidigt finns det bra argument även för detta progam; jag får bred utbildning, kunskap är lätt att bära, det är lätt att få jobb och det är en hög lön. Även om jag egentligen inte alls gillar att se till sådana argument som hög lön framför hjärtats röst, så är det ändå en viktig fakor för att leva i denna värld.
Åh, jag vet ingenting. Men jag skickade sms till världens bästa syo och hoppas att hon kan lösa mina problem.
Lovet har gått, redan!
Lovet har varit så bra som jag hoppats och snart ska jag tillbringa sista kvällen med vännerna, tekoppar och mys. Bra det!
Rätt plats vid rätt tillfälle?
Jag vet ju fortfarande inte egentligen om jag är på rätt plats på den här utbildningen. Jag har pendlat från att tycka att det är helt fel, till att vara ganska nöjd, och det går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men så tänker jag som så att kommer man verkligen veta exakt vad som är rätt? Det här behöver ju inte vara fel, bara för att jag inte vet om det är rätt?
Kurserna jag läser är intressanta, och matematiken är rolig när man förstår. Det ska ju skapa en bra grund att stå på. Så tänker jag att det kanske kan vara bra att faktiskt lära sig hur man löser olika problem, det är ju det ingenjörsmässighet ska stå för, att man ska bli en uppfinnar-Jocke med lösningar på morgondagens problem, så att man inte fastnar och har alldeles jättemycket fakta i huvudet som man inte vet vart man ska göra av.
Ibland så tänker jag att jag kanske skulle vilja läsa något helt annat, samhällsvetenskap, politik, retorik eller vad som helst annat bara. Men så stannar jag upp och tänker efter lite. Jag är så mycket bättre på att räkna än vad jag är på att föra mig bra i tal och skrift. Jag är också intresserad av naturen och tycker att det är kul att lära mig om den.
Och någonstans tänker jag att man alltid vill ha det man inte har. Med massor av svåra skrivuppgifter och seminarium vore jag nog inte hemma ändå. Då skulle jag nog sakna Calculus alldeles förfärligt.
Och bara för att jag läser naturvetenskap och teknik innebär ju inte det att jag inte kan sätta mig in i samhällsfrågor. Det är jag ju snarare skyldig att göra, som den medborgare i samhället jag är. Egentligen blir jag nog en mer allmänbildad människa på det här sättet. För jag lär mig mer och mer om frågor ute i samhället, för jag försöker lära mig det och tycker att det är intressant, och jag räknar med oändligheter och sinuskurvor i skolan. Jag tror ju knappast att man tar tag i sinuskurvorna för en kul grej, om man läser en utbildning som inte innehåller matematik och teknik.
Jag har bra människor runt omkring mig också, och det kan ju göra faktiskt allt.
Men tanken på att livet hade kunnat vara helt annorlunda är spännande och kanske mest obehaglig. Jag kanske egentligen hör hemma någon helt annanstans, och just nu bara nöjer mig för att jag inte vet om något annat?
Hur ska man någonsin kunna veta?
Herregud, borde jag kanske plugga istället?
Imorse kan ha varit en av de mysigaste mornarna. Jag gick upp, radade upp frukost och böcker i sängen och satt med täcket virat runt mig och solen i ögonen. Jag varvade biologiläsning med massa andra funderingar som ploppade upp.
Biologitentan ska vi kanske inte prata så mycket om, men skriven är den iallafall och det är skönt det. Jag har firat med att plugga lite ekologi och lite matte och jag har ätit riskakor med philadelphia och sett "Åh, herregud".
Är det inte lite skrämmande sånt där med att göra uppgörelser med gud? "Om du gör mig frisk, lovar jag att..." Jag tror alldeles säkert att det är något jag skulle göra om jag var i en riktigt svår situation. Som ett slags sista hopp. Men varför skulle gud då hjälpa mig, som inte direkt vigt mitt liv till denne i övrigt? Det är en läskig tanke att det kanske kan finnas något där ute som faktiskt skulle hjälpa en med saker och ting, och här går man och inte tror på det. Fast jag vet inte. Samtidigt är ju gud också så motsägelsefull på så många andra sätt, med straff och annat elände han ska ha givit oss.
Lika väl som det också är skrämmande, så tycker jag ändå om att tro att mitt öde ligger i mina egna händer och att det inte redan finns en mall för mig. Och jag tycker om att tro att det som finns runt omkring oss finns där för att naturen har skapat sig så och inte för att gud har skapat det. Sen tycker jag väldigt mycket om att facineras över det hela och tycka att allt är fantastiskt, och det kan ju vara en tro i sig bara det, tänker jag. Att tro på naturen och på livet.
Det är synd att man aldrig är riktigt synkad med sig själv på något sätt. När jag egentligen borde plugga vill jag bara sitta och filosofera över annat och det är när jag har lov eller liknande som jag planerar över hur bra jag ska lägga upp kommande periods pluggande.
Nu sitter jag mest och funderar över vart jag står politiskt, vad jag tror om gud och vad jag tror om människor i allmänhet. Det är väldigt välkommet på ett sätt, men så väldigt ovälkommet när jag vet att jag borde sitta med näsan i böckerna...
Jaja, intressanta är vi allt vi människor, inte sant?
Internationella kvinnodagen
Jag har kanske inte så mycket till övers för jämställdhet på planet "låt oss göra Herr Gårman i kvinnlig version", men tanken på att många kvinnor fortfarande lever under förtryck och med dålig ställning gör att jag ändå tycker att dagen är värld att uppmärksammas.
Jag tänker nog inte klappa mig själv på kinden och säga grattis, men jag tänker skänka en tanke till andra kvinnor i världen som kämpar för sin rätt.
Inspirationen? Hallå, var är du?
Nej, usch och fy och åh. Snälla kan det inte bli påsklov? Typ nu.
En torsdagstanke
Ibland kan jag bli så ledsen på mig själv. När man märker att vill så mycket mer än man vågar och törs. När man känner att man också vill vara del av det och det och det, men aldrig riktigt har förmågan att komma hela vägen fram. När man mer är den som iakttar, tyst bredvid. Jag har ju insett att det många gånger är sådan jag är, och genom att inse det ger man ju inte direkt självförtroendet en skjuts upp i rymden. För jag vet ju att det inte är så svårt att ta för sig egentligen, jag är bara bra på att måla in mig i ett hörn och snart är målarfärgen utbytt mot klister och där sitter jag fast.
Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över, men ibland tar tankarna över helt och hållet. Det är inte alltid hur man har det, utan hur man tar det.
Onsdagsångest
Läser bloggar och ser bilder från andras liv. Liv fyllda med fotografier, bakning, kärlek, maskerader och annat. Idyllens liv.
Och så tittar jag ned på min stora tjocka ekologibok. Jag har redan smått panik över allt jag måste lära mig. Jag försöker läsa och läsa, samtidigt som jag verkligen inte orkar. Och matten har jag inte pluggat på nästan alls. För jag har inte hunnit. Och jag måste skriva grupparbetet. ochochoch...Varför sätter man sån press på sig själv, varför lever man inte bara?
Jag blir ju ledsen när det känns som att man kämpar och kämpar och ändå aldrig riktigt får något för det. Jag vill också leva ett idyllens liv, jag vill inte sitta på ett studentrum en onsdag och ha ångest över att jag måste plugga så mycket att jag inte ens vet vad jag ska ta vägen.
Meeeeeeen, jag kommer ju få ett bra jobb! Va skönt, mina vänner, framtiden är säkrad!!!!!!! Eller? Allt blir ju ännu jobbigare när jag inser att jag verkligen inte vill bli konsult på sandvik och att det är i princip det jag läser till.
Nu bryter jag ihop ett tag. Önska mig lycka till.
Berg och dalbanan tar sig uppåt
Det är så många gånger som det gäller att se det man har/är och sluta fokusera på det man inte har/är.
Jag har ringt hem också. Bestämt att jag ska skaffa skype så att jag kan prata med dem där hemma! hihi. Eftersom min far är cool och använder skype i sitt jobb. Kan bli kul.
Imorgon har jag sovmorgon och endast en lektion. Envariabelanalys. Mer filosofi än matte! (x går mot oändligheten! x går mot 0, säg ett tal så nära 0 som möjligt, säg ett tal tillräckligt nära gränsvärdet) Bara konstigt. Jag ogillar.
Förövrigt har jag kommit på att det är väldigt skönt att ha längre tid än en halvtimme på sig på morgonen. En timme iallafall, så att man slipper slänga i sig sin frukost. Det är som en helt ny morgonvärld öppnats framför mina ögon. Så imorgon ska jag stiga upp i tid, och därför ska jag gosa ner mig i min säng nu. Kanske läsa lite.
Godnatt!
Fjädrar och Emil den bäste Jensen!
Det var lixom roligare att blogga på lovet. När man hade mycket mer varierande saker för sig, och kunde visa bilder på pyssel och ting. Nu kretsar väl en stor del av mitt liv kring böckerna ovan. (Inga små böcker vill jag lova...)
Idag var jag iallafall duktig och gick på friskis och svettis med Johanna efter skolan. Det var roligt faktiskt.
Jag behöver verkligen saker att göra, för annars är jag duktig på att göra en höna av en fjäder och gräva ner mig djupt. Till slut är jag inte bra på någonting eller för någon och jämför mig bara med andra. Sånt där är jobbigt och sånt där kommer väl och går. Antar jag.
Har ganska mycket bra att se fram emot iallafall. På fredag Fibes, oh, fibes på smålands. Nästa vecka Florence Valentin på norrlands och sen... tamtamtamtam Emil Jensen på reginateatern! Sånt är bra.
Nu ska jag gå och handla mjölk.
Hejs!
Borta bra, men hemma bäst
Åh. Hela lovet har sprungit förbi mig nu ju. Jag får en klump i magen av tanken på att flytta hemifrån igen. Det är inte det att jag inte har det bra i Uppsala, för det har jag. Det är det att det är så mycket tryggare här. Jag har de riktiga vännerna och familjen och behöver aldrig vara ensam. I Uppsala kan man känna sig ensam trots att man bland så mycket människor. Jag önskar 300 gånger om dagen att jag var mer omställningsbar och hade lättre för att komma in i nya världar. Men så är det inte riktigt, för mig tar det så lång tid. Obra.
Trots allt känns vårterminen lättare och jag är säker på att den kommer att gå fort. Det är ju trots allt bara två månader tills jag får två veckors påsklov och sen bara två månder till så är det sommar. Det ska bli skönt att mellanlanda där kring påsk.
Nej, ganska ofta är jag lite arg för att jag inte väntade ett år. Det hade inte varit så dumt tror jag. Då hade jag hunnit fundera, för ärligt talat är jag inte alls riktigt säker på vad jag håller på med, och jag hade kunnat ha det bra hemma ett tag. Passat på medans alla andra fortfarande är hemma lixom. Men nu är det som det är.
Snart kommer Marit och Karin hit och jag ska ha en perfekt sista hemmakväll innan jag landar i Flogsta imorgon! Superbra det.
Nytt år, nya möjligheter
Jag avslutade år 2009 men middag och lekar med vänner och startade 2010 med en lång miljö/rättvisediskussion till 20 i 5 på natten. Det kändes väl bra. Leka bort det gamla och starta något nytt med seriösa ögon. Blir bra det.
2010, här kommer jag!
