Funderingar
Jag alldeles som fick en släng av att jag saknar gamla tider. Såg bilder från studenten och oj va glada vi var. Alla vännerna. Det känns på något sätt som jag redan har flyttat, som att jag inte längre är kvar. På något sätt som att jag inte räknas in längre. Det kändes konstigt. Och det kändes jobbigt för det är just tvärtom jag behöver känna. Nu när jag ska kasta mig rakt ut.
Samtidigt vet jag att jag har fel, och att jag bara fjollar mig. Men ändå.
Mitt rum i Flogsta är möblerat. Där står sängen och gapar tom och bara väntar på mig. Där finns min tyske granne, min gävlebogranne och 9 andra människor jag ska dela korridor med. Där finns snart en klass jag ska tillhöra, och där finns en skola jag ska gå till.
Och i mitt huvud finns mina tankar som slår in sig i samma knutor och återvändsgränder hela tiden. Alltid vid sådana tillfällen. Och jag hatar det. "Jag kommer att bli ensam, jag kommer inte få några vänner, jag är så tråkig, så osocial, så blyg, så konstig" Varför vill dessa tankar alltid spinna runt, runt? Usch, nu fick jag en klump i magen.
Livet är en strid. Skit den som ger sig.
Oj vad jag känner igen mig i de här tankarna... Men, trots att jag är blyg, osocial och i mina ögon även lite tråkig och konstig har jag aldrig blivit ensam. Det finns alltid några som lyckas se förbi allt det där. Är ganska väldigt säker på att det kommer gå bra för dig :) Sen hör väl pirret och klumpen i magen nästan till när man ska till nya platser och sammanhang, även om man mer än gärna skulle slippa det.
Ordmaskinen: Åh:) ja, egentligen vet jag ju att du har rätt. Det var ändå skönt att läsa orden från någon annan, så att det inte bara är en själv som sitter och försöker övertyga sig om det! Tack!
