En torsdagstanke
Ibland kan jag bli så ledsen på mig själv. När man märker att vill så mycket mer än man vågar och törs. När man känner att man också vill vara del av det och det och det, men aldrig riktigt har förmågan att komma hela vägen fram. När man mer är den som iakttar, tyst bredvid. Jag har ju insett att det många gånger är sådan jag är, och genom att inse det ger man ju inte direkt självförtroendet en skjuts upp i rymden. För jag vet ju att det inte är så svårt att ta för sig egentligen, jag är bara bra på att måla in mig i ett hörn och snart är målarfärgen utbytt mot klister och där sitter jag fast.
Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över, men ibland tar tankarna över helt och hållet. Det är inte alltid hur man har det, utan hur man tar det.
Jag blir också så himla arg på mig själv när jag inte kan ta för mig och ta vara på tillfällen och ha ambitioner och veta vad jag vill och hur jag vill göra det. Det känns som att man bara sitter och sitter och sitter. Det är väl dags att göra något cray antar jag. Vad det nu kan vara...
Välskrivet, jag känner igen det där... undrar hur farligt det är. Kanske bara lite, kanske väldigt jätte.
Har du fått mina pengar nu?
Oj, vad jag känner igen mig... Du är inte ensam om den här typen av tankar. Ibland kan jag avundas de som är bra på att ta för sig, men då försöker jag trösta mig med att jag förmodligen sitter på någon egenskap som de saknar. Livet är inte rättvist, men i slutändan vill jag tro att det jämnar ut sig på många plan i alla fall.
