Rätt plats vid rätt tillfälle?
Dagen har varit bra. Jag har lärt mig nya saker. Till exempel hur man gör kurvor i Matlab. Kanske var det inte jätteroligt, men nörden i mig var ganska tillfredställd när det ploppade upp kurvor efter kommandon jag skrivit in i datorn.
Jag vet ju fortfarande inte egentligen om jag är på rätt plats på den här utbildningen. Jag har pendlat från att tycka att det är helt fel, till att vara ganska nöjd, och det går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men så tänker jag som så att kommer man verkligen veta exakt vad som är rätt? Det här behöver ju inte vara fel, bara för att jag inte vet om det är rätt?
Kurserna jag läser är intressanta, och matematiken är rolig när man förstår. Det ska ju skapa en bra grund att stå på. Så tänker jag att det kanske kan vara bra att faktiskt lära sig hur man löser olika problem, det är ju det ingenjörsmässighet ska stå för, att man ska bli en uppfinnar-Jocke med lösningar på morgondagens problem, så att man inte fastnar och har alldeles jättemycket fakta i huvudet som man inte vet vart man ska göra av.
Ibland så tänker jag att jag kanske skulle vilja läsa något helt annat, samhällsvetenskap, politik, retorik eller vad som helst annat bara. Men så stannar jag upp och tänker efter lite. Jag är så mycket bättre på att räkna än vad jag är på att föra mig bra i tal och skrift. Jag är också intresserad av naturen och tycker att det är kul att lära mig om den.
Och någonstans tänker jag att man alltid vill ha det man inte har. Med massor av svåra skrivuppgifter och seminarium vore jag nog inte hemma ändå. Då skulle jag nog sakna Calculus alldeles förfärligt.
Och bara för att jag läser naturvetenskap och teknik innebär ju inte det att jag inte kan sätta mig in i samhällsfrågor. Det är jag ju snarare skyldig att göra, som den medborgare i samhället jag är. Egentligen blir jag nog en mer allmänbildad människa på det här sättet. För jag lär mig mer och mer om frågor ute i samhället, för jag försöker lära mig det och tycker att det är intressant, och jag räknar med oändligheter och sinuskurvor i skolan. Jag tror ju knappast att man tar tag i sinuskurvorna för en kul grej, om man läser en utbildning som inte innehåller matematik och teknik.
Jag har bra människor runt omkring mig också, och det kan ju göra faktiskt allt.
Men tanken på att livet hade kunnat vara helt annorlunda är spännande och kanske mest obehaglig. Jag kanske egentligen hör hemma någon helt annanstans, och just nu bara nöjer mig för att jag inte vet om något annat?
Hur ska man någonsin kunna veta?
Jag vet ju fortfarande inte egentligen om jag är på rätt plats på den här utbildningen. Jag har pendlat från att tycka att det är helt fel, till att vara ganska nöjd, och det går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men så tänker jag som så att kommer man verkligen veta exakt vad som är rätt? Det här behöver ju inte vara fel, bara för att jag inte vet om det är rätt?
Kurserna jag läser är intressanta, och matematiken är rolig när man förstår. Det ska ju skapa en bra grund att stå på. Så tänker jag att det kanske kan vara bra att faktiskt lära sig hur man löser olika problem, det är ju det ingenjörsmässighet ska stå för, att man ska bli en uppfinnar-Jocke med lösningar på morgondagens problem, så att man inte fastnar och har alldeles jättemycket fakta i huvudet som man inte vet vart man ska göra av.
Ibland så tänker jag att jag kanske skulle vilja läsa något helt annat, samhällsvetenskap, politik, retorik eller vad som helst annat bara. Men så stannar jag upp och tänker efter lite. Jag är så mycket bättre på att räkna än vad jag är på att föra mig bra i tal och skrift. Jag är också intresserad av naturen och tycker att det är kul att lära mig om den.
Och någonstans tänker jag att man alltid vill ha det man inte har. Med massor av svåra skrivuppgifter och seminarium vore jag nog inte hemma ändå. Då skulle jag nog sakna Calculus alldeles förfärligt.
Och bara för att jag läser naturvetenskap och teknik innebär ju inte det att jag inte kan sätta mig in i samhällsfrågor. Det är jag ju snarare skyldig att göra, som den medborgare i samhället jag är. Egentligen blir jag nog en mer allmänbildad människa på det här sättet. För jag lär mig mer och mer om frågor ute i samhället, för jag försöker lära mig det och tycker att det är intressant, och jag räknar med oändligheter och sinuskurvor i skolan. Jag tror ju knappast att man tar tag i sinuskurvorna för en kul grej, om man läser en utbildning som inte innehåller matematik och teknik.
Jag har bra människor runt omkring mig också, och det kan ju göra faktiskt allt.
Men tanken på att livet hade kunnat vara helt annorlunda är spännande och kanske mest obehaglig. Jag kanske egentligen hör hemma någon helt annanstans, och just nu bara nöjer mig för att jag inte vet om något annat?
Hur ska man någonsin kunna veta?
Kommentarer
Postat av: Gusche
Det kan man verkligen undra. Men för att citera Markus: "men sedan i torsdags (han sjunger visserligen lördags) vet jag nåt som jag alltid velat veta jag vet var det enda jag vill göra kommer att vara (fast han sjunger att han vet var den sista han älskar kommer heta). Det löser sig!
Trackback
