Elin

Imorse kan ha varit en av de mysigaste mornarna. Jag gick upp, radade upp frukost och böcker i sängen och satt med täcket virat runt mig och solen i ögonen. Jag varvade biologiläsning med massa andra funderingar som ploppade upp.
Biologitentan ska vi kanske inte prata så mycket om, men skriven är den iallafall och det är skönt det. Jag har firat med att plugga lite ekologi och lite matte och jag har ätit riskakor med philadelphia och sett "Åh, herregud".

Är det inte lite skrämmande sånt där med att göra uppgörelser med gud? "Om du gör mig frisk, lovar jag att..." Jag tror alldeles säkert att det är något jag skulle göra om jag var i en riktigt svår situation. Som ett slags sista hopp. Men varför skulle gud då hjälpa mig, som inte direkt vigt mitt liv till denne i övrigt? Det är en läskig tanke att det kanske kan finnas något där ute som faktiskt skulle hjälpa en med saker och ting, och här går man och inte tror på det. Fast jag vet inte. Samtidigt är ju gud också så motsägelsefull på så många andra sätt, med straff och annat elände han ska ha givit oss.
Lika väl som det också är skrämmande, så tycker jag ändå om att tro att mitt öde ligger i mina egna händer och att det inte redan finns en mall för mig. Och jag tycker om att tro att det som finns runt omkring oss finns där för att naturen har skapat sig så och inte för att gud har skapat det. Sen tycker jag väldigt mycket om att facineras över det hela och tycka att allt är fantastiskt, och det kan ju vara en tro i sig bara det, tänker jag. Att tro på naturen och på livet.

Det är synd att man aldrig är riktigt synkad med sig själv på något sätt. När jag egentligen borde plugga vill jag bara sitta och filosofera över annat och det är när jag har lov eller liknande som jag planerar över hur bra jag ska lägga upp kommande periods pluggande.
Nu sitter jag mest och funderar över vart jag står politiskt, vad jag tror om gud och vad jag tror om människor i allmänhet. Det är väldigt välkommet på ett sätt, men så väldigt ovälkommet när jag vet att jag borde sitta med näsan i böckerna...
Jaja, intressanta är vi allt vi människor, inte sant?